My life is full of procrastination.
Och inte så mycket mer utöver det atm.

Uhuhu, så värdelöst.


Något av det vardagssorgligaste jag vet är när två personer är riktigt kära och tror att de kommer spendera resten av livet tillsammans, alla andra tror det med, och sen en dag så tar det bara plötsligt slut. Inte med bråk och brak, utan de kommer helt enkelt fram till att de inte längre passar ihop och kan bygga en framtid tillsammans. Och de bestämmer att de fortfarande ska vara vänner, för de tycker ju fortfarande om varandra, det är bara kärleken som har dött, men sen glider de ifrån varandra ändå. För de trivs som inte med tankarna på allt som inte längre finns och de inser att om de fortsätter så kommer de nog aldrig riktigt förlora hoppet om att hitta tillbaks. Fast de vet att de inte längre vill egentligen. Det är bara en längtan efter trygghet som spökar.

Det är så vardagssorgligt och mitt hjärta blöder lite varje gång det händer. Det händer runt mig hela tiden och jag vill inte att det ska hända oss. Om vi nån gång faktiskt slutar vara kära i varandra så vill jag vara en av dom som inte glider isär. En av dom som kan få behålla varandra i varandras liv utan att det gör för ont. För ont för att se på någon man älskat så mycket.

Ska kurera min sorg med fina kärleksfilmer, té och äpple och därmed fortsätta skjuta upp arbetena i samhäll och engelska som egentligen skulle ha varit klara idag. Uuuh...